varje gång jag har varit förkyld har jag lärt mej nya saker om sjukdomen. eller vad det nu är för något som attackerar.

först börjar det så där irriterande litet, man känner lite i halsen och vägrar inse att det kan vara förkylning på gång. lite trångsynt helt enkelt och gör allt för att trotsa tanken och kroppen på att det kan vara på väg. lite kli i halsen tänker man och ignorerar i hopp om att kunna tänka bort bacillerna.

samtidigt som ont-i-halsen känslan börjar märkas allt mer tar sej baciluskerna ännu högre upp i halsen, satsar på att nå näsan och bihålorna. under tiden hinner halsen bli värsta hostningsmaskinen. innan hostan kommer har dock febern hunnit ta en sväng genom kroppen i form av svettningar, frossa, ja, ni vet. hostan tar sedan över och pepprar kroppen på hosta och kväver nästan den stackars kraken som hostar sig slut på syre. här är det inte bara halsen som får sig en rejäl omgång, utan magen får sig en känga också. när man äntligen känner att nu är den där jävla hostan över, det är då den dyker upp igen. vilken jävel alltså.

fast.
nu har hostjäveln fått sällskap. nu är det inte bara hostjävlabaciller som finns utan nu har även snorbaciller tillkommit och tar över näsan. tjockt blir det. man tänker att det snart går över, men det blir bara värre. nu spelar det ingen roll hur mycket du fyller hjärnan med snor. hur mycket du snyter dig, hur mycket du drar in. det tar aldrig slut! det spelar ingen roll att du blir näsdukarnas störste konsument för en tid, det vill inte sluta. du snyter dig mer och mer, köper mer näsdukar, får mer ont i halsen, snyter dig ännu mer. nästan så till den grad att skinnet har nötts på näsan, du får torr hy, hängiga ögon, andas odugligt högt och dina läppar spricker pga nedsatt andningsintag av syre genom näsan. du gör allt i din makt för att kurera dig. satsar på olika kurer, naturliga och konstgjorda. honung i te. halstablett som bedövar din mun till den grad att du knappt kan prata. tigerbalsam. isbitar. näsdroppar. ångbad. frisk luft.
men, kan man fråga sig, hjälper någonting av detta? det vet man egentligen inte, eller, jag vet inte.

och det här inlägget var ju ett hyffsat bra tecken på att jag: är förbannat rastlös, undviker att plugga på kemin, är trött på att andas genom munnen, vill sluta hosta, vill börja träna igen, vill få tillbaka min normala röst och sluta låta som en 13årig målbrottspojke på mornarna. men jag är inte bitter för det inte. nej, man lär sig ju alltid något som någon jäkligt positiv människa någon gång ska ha klämt ur sig. den personen lär inte ha varit förkyld vid det tillfället. det sätter jag en tia på.